Folk säger hela tiden "du är stark, filippa", "vi klarar detta tillsammans", "jag finns för dig", "låt aldrig någon få ner dig på botten igen", "lita bara på dom som du kan lita på" och så vidare.
Men hur vet man vem man kan lita på? Det vet man väl inte förrens om den personen ljuger för en? Och varför säger folk "jag finns för dig" när dom inte gör det när det verkligen behövs?
Jag kan inte säga att jag är på botten, för jag skrattar och mår bra delvis, men ofta så är jag ledsen och istället för att visa det så blir jag sur på allt och alla. Jag vet inte hur jag ska hantera det, och jag vill inte prata med någon om det för jag vet inte hur jag ska säga. Att jag är kär? Riktigt jävla kär? Det kan jag inte säga, folk kommer tycka att jag är helt vrickad eller något, men så är det. Jag är kär.
Visst, jag är stark, men i-n-t-e så stark som alla säger. Jag försöker, men ibland går det inte. Jag gråter ibland, jag är inte tjejensomtålallt som vissa verkar tro, verkligen inte.

Men jag ska klara detta själv, helt på egen hand. Jag måste på något sätt ta mig ur detta, och jag ska klara det. Säg inte "vi klarar detta tillsammans", för jag vill inte ha någon hjälp, inte just nu.
Jag ska klara detta, själv och nu, iallafall försöka.

Förresten så var London jätte bra, verkligen jättebra.
Nu ska jag fortsätta att kolla på film och äta maränger med bästavän som vi har bakat. Får se när jag bloggar igen, kanske tar ett tag men som ni läste så är det lite sisådär just nu, puss!